Flyktingarnas tragedi är en europeisk kris

Flyktingbåtstragedin vid Lampedusa har satt Europas flyktingpolitik i blixtbelysning. Lösningarna är långsiktiga och svåra – att förbättra villkoren i ursprungsländerna, att förbättra integrationen i europeiska länder, och mest akut – att förbättra EU:s ovärdiga flyktingpolitik.

Europa må lida av kriser och dåligt självförtroende, ekonomiskt och politiskt. För många betydligt mindre lyckligt lottade i vår omvärld är vår del av världen dock alltjämt en lockande fristad, en högborg av frihet och välstånd. En högborg som vi skyddar bakom höga murar. Därför gör flyktingsmugglare goda affärer, och därför kommer flyktingbåtarna fortsätta ta sig över det smala sundet mellan Tunisien och Lampedusa, som de gjort så länge innan den senaste drunkningstragedin, som bara skiljer sig i skala från de tidigare.

Grundproblemet är förstås att människor far så illa och är så desperata att de satsar inte bara sina livs besparingar utan sina liv för att försöka åstadkomma en bättre framtid för sig och sina nära. De konflikter, det förtryck och den fattigdom detta handlar om kräver förstås många, långsiktiga och anpassade lösningar. Där har Sverige, Europa och den rika världen en viktig roll att stödja genom frihandel, fattigdomsbekämpning och demokrati- och rättsstatsbistånd. Sist och slutligen är det givetvis medborgarna i varje land som bär dess framtid. Även om situationen i Syrien, Somalia eller Zimbabwe bara är några av exemplen som visar att den grundsatsen ofta bara verkar snusförnuftigt idealistisk.

Svårigheterna att rå på orsakerna till att människor flyr sina hem är hursomhelst ingen ursäkt för Europa att inte adressera våra brister. För dem som vill stänga våra gränser är de hundratals dödsoffren vid Lampedusa en brännande påminnelse: människans strävan att riskera allt är starkare.

Att förändra Europas flyktingpolitik är förvisso en herkulisk uppgift – som den hårt arbetande liberal som innehar denna otacksamma kommissionsportfölj, Cecilia Malmström, ibland uppgivet konstaterar. Viljan bland medlemsländerna saknas. Men det är ändå inom Europa som en ändring behöver göras. Och kanske kan den senaste tragedin skämma till handling. Åtminstone i Italien – med tungt ansvar som mottagarland – anas en omsvängning.

Sverige kan trycka på. Vi är bara mellanstora i EU – men ett av de absolut största flyktingmottagarländerna. Och det är med stolthet jag ser svenska liberaler gå i spetsen med reformförslag och opinionsbildning, som statsråden Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson och Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

En angelägen reform är att ge lagliga möjligheter att ta sig till EU, något som har förespråkats inte minst av Wikström, även av Malmström och senast av Ullenhag. Idag är det i praktiken omöjligt att söka asyl – även om man har goda skäl.

Andra reformer skulle ha mer indirekt verkan: Ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring, för dem som vill förbättra sina livsvillkor. Förbättrad integration genom enklare vägar till språk och arbete, för såväl nyanlända som människor som levt här längre. I båda fallen handlar det också om människor som kan bidra till vårt gemensamma välstånd och vårt fortsatta samhällsbygge.

För i långa loppet är vi i det åldrande Europa minst lika beroende av dem som vill komma hit, som de av oss. Vi borde se sambanden – att vara mänskliga innebär också att vi får hjälp att lösa våra kriser och vårt dåliga självförtroende.

Om flyktingbåtstragedin vid Lampedusa med bl.a Cecilia Malmström i SvD och Metro; Cecilia Wikström i SvD; Erik Ullenhag i SR (Ekot, utifrån lördagsintervjun); Cecilia Wikströms hemsida om reaktioner och instämmanden i hennes uttalanden; Ekot om fler platser för flyktingar i Italien. Leiph Berggren bloggar om fri invandring.