De svenska friskolorna har kommit för att stanna. Att efter ett kvartssekel beröva elever och föräldrar friheten att välja skola har aldrig varit aktuellt annat än för de mest vänsterinriktade politikerna, som tycker att just politiker oftast är bäst lämpade att fatta de flesta beslut. Däremot har diskussionen på senare år tagit fart kring hur friskolorna kan och bör regleras.
Att sex partier nu uppnått enighet i friskolekommittén är inte bara ett styrkebevis för svensk politik där blocköverskridande uppgörelser är möjliga – detta är den största på många år. Det lägger också grunden för en stark utveckling av friskolorna, och hela den svenska skolan.
Enigheten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör att Folkpartiets Jan Björklund som utbildningsminister och Lars Leijonborg som ordförande i kommittén har säkrat elevernas och föräldrarnas valfrihet. Samtidigt har de gett såväl elever och föräldrar, som personal, som eldsjälarna och investerarna bakom friskolorna, goda och stabila förutsättningar.
Vinster och vinstförbud har varit återkommande ämnen i friskoledebatten – utan några större sakliga skäl. Att en friskola, oavsett ägarform, behöver gå med vinst är inget konstigt – man har ju inga kommunala skattebetalare att falla tillbaka på. Den som tar en risk och lägger ner hårt arbete är också värd viss lön för mödan. Det viktiga är självklart att inget får gå ut över kvaliteten på undervisning, arbetsmiljö, skolhälsovård, skolbibliotek, idrottsmöjligheter osv.
FP, S, MP, M, C och KD sätter inte med sitt förslag stopp för vinster – förstås medvetna om att ett ”vinstförbud” bara är en omskrivning av begränsad eller stoppad valfrihet. De ger heller inte kommunerna något veto mot friskolor – vilket ju handlar om samma sak, att sätta stopp för elevers och föräldrars valfrihet.
Däremot skärps kraven på ägarna av friskolor. Och – inte minst viktigt – man ger medarbetarna meddelarfrihet och allmänheten insyn i friskolorna, på samma sätt som offentlighetsprincip och meddelarskydd råder i kommunala skolor. Jämte skärpta sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen, och krav på samråd mellan kommuner och friskolor, är det betydligt effektivare verktyg för en bra skola än vänsterns förbudsiver.
För Folkpartiet och Jan Björklund är uppgörelsen om friskolorna förstås en stor liberal utbildningspolitisk framgång. Nu ska vi bara försöka övertyga de andra partierna om att staten bör återta huvudansvaret för skolorna. Det vore den största och viktigaste reformen för en skola för kunskap och jämlikhet.
Anna Lundberg och Lotta Edholm bloggar. SVT, SR, DN, Expressen.
Rasmus (liberal) 